fantasi.blo.gg

Hej.

 

Ja, var ska jag börja? Jag väljer att vara anonym i bloggen. Det kanske hör till att jag ska berätta om mitt bloggnamn? Joo, Fantasi, varför? Jag lever mycket i en fantasi, och den ska ni få ta del av. Men det är inte som vanliga fantasier som oftast handlar om drömmar som att möta kändisar och sånt. Visst, det är inte bara dåliga fantasier, utan även bra.
Nej, jag är igen tonårstjej. Jag är 20 år. Jag har pojkvän. Ett relativt bra liv. Eller, ja, jag har ett bra liv. I princip har jag allt man kan önska sig. Jag lider av ångest. Jag är ofta nere och all min ork har nästan helt försvunnit. Jag förstår inte?

Min pojkvän är ett stort stöd. Kan inte finnas någon bättre än han. Han är underbar, och förstår i princip allt och finns alltid där. Bara det problemet att vi endast träffas på helgerna då vi har en längre sträcka mellan oss. Och det är en del av det jobbiga i mitt liv. När jag är som mest nere och behöver en kram av honom eller bara sitta brevid honom och tala, då går det inte alltid. Jag saknar honom något enormt på vardagarna. Mina föräldrar är också alltid stöttande, men vissa saker vill jag hellre diskutera med min pojkvän.

 

Men fantasierna då? Jo, här kommer lite.

 

Jag är alltid väldigt rädd att något ska hända någon som står mig nära. Jag har en ständig oro att någon jag älskar ska dö. Som min pojkvän. Eftersom det är en relativt lång sträcka att köra mellan oss är jag rädd att han ska råka ut för en bilolycka och dö. Jag kan ha riktigt obehag i magen och en hemsk känsla. Ibland blir känslorna så starka att jag tror att det hänt på riktitgt. Då ser jag ett scenario i huvudet med hans bil totalt förstörd och att de kontaktar mig och säger att han tyvärr avlidit. Eller att han skadar sig allvarligt på jobbet. Ush, det är hemskt.

Sen kommer bilder i huvudet där vi åker för att se honom sista gångerna, och allt känns så verkligt då! Att jag tar hans hand och att den är kall, att jag kramar honom men han är helt livlös. Att jag minns hans ord som "Du är så vacker, på alla sätt perfekt, jag vill inte att du ska försvinna från mig, lova att alltid stanna med mig, jag vill inte ha nån annan". Sen tänker jag att vi är på hans begravning. Med hans föräldrar och mina föräldrar, hans släkt och alla vänner. Jag gråter, alla gråter. Jag går fram till hans kista och läser en vacker dikt. Jag tittar på fotot och minns, och jag storgråter. Sedan så kan jag inte tänka mer, jag bara gråter och det känns som om det är påriktigt. Tänk om min telefon plötsligt aldrig skulle ringa mer på kvällen och jag inte skulle för höra hans röst. Att aldrig mer fö känna glädjen på fredagarna när jag vet att vi ska spendera hela helgen tillsammans. Att aldrig mera få känna hans varma kramar och kyssar, och höra hans ord "Jag älskar dig". Nej fy, det här får aldrig hända. Det är hemskt!

 

Som tur är detta bara i mitt huvud. Han finns faktiskt. Även om han för stunden inte är här brevid mig, så vet jag att han  är hemma hos sig. Att jag får se honom på fredag och att jag snart får tala med honom. Jag vill inte ha de tankarna, de är tunga, och en ständig oro tröttar ut mig. Och ibland händer det att det kan vara mina föräldrar, syskon eller vänner också i fantasin...

 

Nej ush, nu vill jag bara krama min älskling och höra hans trygga ord... saknar honom redan fast jag såg honom för bara någon timme sedan, men 4 dagar tills nästa gång... <3